blue
2005-07-19, 02:12
Jag tänkte skriva och berätta lite om något som kanske inte så många har varit med om.
Den tionde Maj 2002 så var jag i Skånes Värsjö för att hjälpa en grävmaskin upp på fast mark, inget konstigt jobb alls. Bara släpa ut wiren femtio meter på en åker och vincha in den igen. Jobbet tog kanske 45 minuter med lite dösnack om väder och vind, jag minns att det var en av dom första riktigt varma sommardagarna och min vinterfodrade jacka kändes riktigt fel.
När jag var klar och på väg hem till stationen så stannade jag på Åsljungarasten (klassiskt tradarställe som tyvärr stängt sedan nya E4:an öppnade) och handlade dricka och cigg.
Väl tillbaka på vägen så ringer jag ledarhunden och meddelar att jag är på väg hem, han säger att kaffet väntar på mig när jag kommer.
Efter att jag svängt av E4:an upp på Rv24 så är det en lång men inte så brant uppförsbacke (Kör man Scania 111 så känns den som Jönköpingsbacken med sextio ton bakom ryggen). Backen planar ut i en lång höger kurva som blir en lång raka, som är bred och har perfekt sikt.
Jag har precis skickat i sista spettet och farten närmar sig 80km/h, solen skiner och jag är på väg mot mer kaffe och skitsnack. Som vilken bra dag på jobbet som helst.
Jag möter två bilar som ligger på normalt avstånd från varandra när bil två plötsligt går ut på omkörning, min första tanke är.
-Han kan väl för fan inte köra om nu!
Sen går det fort!
Jag håller så långt till höger jag kan och det känns som om jag trampar bromspedalen genom golvet (det var spår från hela dubbelmontaget på höger sida i diket).
Sen smäller det!
Opeln som jag mötte missade fronten men träffade bärgaren strax framför bakaxeln, sliter av ytterdäcket från fälgen och går in under bärgaren.
Resten har jag inte riktigt hundra koll på för det blev karusell av hytten!
Men jag tror att på grund av att jag förlorade ytterhjulet, bilen lyfte bakaxeln på bärgaren och jag nog hade låst alla hjulen så fick jag sladd till höger.
När jag kasat ett kvarts varv (90 grader mot färdriktningen) så har innerhjulet också krängts av och fälgen hugger i asfalten. Det är nu karusellen börjar, på märkena i vägbanan räknade vi ut att jag gjorde 1/½ varv innan jag landade på sidan i diket.
Under tiden som jag snurrade tänkte jag bara på en sak: Jag ska inte åka ur hytten och hamna under lastbilen!
När bärgaren stannat i diket och jag har sansat mig så ställer jag mig på passagerardörren och kan precis titta ut genom sidofönstret. Jag letar febrilt efter telefonen som låg på passagerasoffan tillsammans med cigg, dricka och allt annat som man aldrig kommer ihåg att plocka ur hytten. Jag hittar telefonen när den ringer, det är min mor som vill något. Jag avbryter henne med att jag inte har tid för det har hänt en olycka och ringer 112.
När dom svarar efter en "evighet" så meddelar jag att det är en frontalkrock mellan bil och lastbil på Rv24 strax utanför Örkelljunga.
Operatören - Var befinner sig bilen?
Jag -Mitt på vägen, skicka ambulans och brandkår!
O -Hur är det med föraren och passagerana i bilen?
J -Vet inte än, det hände precis!
O -Var står lastbilen?
J -Den ligger på sidan i diket!
O -Var är chauffören?
J -Det är jag som ringer! Skicka nu för he***te ambulansen!
O -Dom är på väg!
Under tiden som jag ringer försöker jag desperat öppna dörem och klättre ut för att komma bort till bilen för att se hur det gick för dom men det går inte. Inte förrrän jag har lagt på så upptäcker jag att jag trycker vid gångjärnssidan. När jag kämpar med dörren så stannar det en Skoda pick-up och tittar rakt på mig så jag vinkar åt honom om hjälp, varvid han kör därifrån (antagligen chockad men riktigt iriterande).
Efter att jag har kommit ur den helt demolerade hytten så springer jag mot den andra bilen och möter en dam som kommer från andra hållet. Jag slår ett öga in i bilen och tittar sen på damen som stannat en bit ifrån, hon undrar om hon kan göra något men vill helst inte gå fram till bilen.
- Sätt ut en triangel åt Örkelljunga hållet, säger jag. Samtidigt stannar det en bil till men då är jag redan framme vid bilen och försöker hitta pulsen på föraren som var ensam i den andra bilen.
När killen i bil två frågar hur han mår så är det inte så mycket man kan säga mer än att man inte hittar någon puls.
Både killen och damen undrar hur det är med lastbilchauffören, då går det upp för mig att jag har bärgningskläderna på mig. Dom har inte fattat att jag körde lastbilen. När jag har förklarat mig så tar killen med mig till sin pick-up och sätter mig på baklämmen, jag lånar en cigg och ringer till chefen.
När jag har lagt på så anländer "äntligen" räddningstjänsten och ambulansen. Sjukvårdarna springer fram till bilen stannar i femton sekunder för att inte heller hitta någon puls och fortsätter sen mot lastbilen. Inte förrän jag har sprungit ikapp dom förstår dom att bärgaren är tom.
Under tiden har chefen ringt in en annan tungbärgare och satt sig i bilen för att köra till mig. På väg till mig kommer han på att han inte vet vilken väg jag tog hem så han försöker ring till min nalle men kommer inte fram. Då ringer han till min far och undrar om han vet vilken väg jag skulle köra hem, farsan säger att jag nog blir sen för jag hade fått en olycka på vägen hem! Förvirringen blir total innan dom får klart för sig att det är jag som har varit med om en olycka.
När polisen anländer så snackar dom med mig lite och går sen och tittat på Opeln, jag ser att dom hittat något på golvet som dom "smusslar" med. När dom går tillbaka till polisbilen så ser jag att det är en PET-flaska med klar vätska. Dom luktar på innehållet, nickar igenkännande och lägger flaskan i bagaget.
Sen kommer chefen och två bärgare för att ta hand om röran.
I efterhand så kom det fram att killen i blen jag krockade med hade krökat hårt sedan lunch (olyckan hände vid 18 tiden) och bara skulle åka och hämta mer sprit hos en grannen.
Ännu lite senare så visade det sig att killen hade försökt och ta livet av sig innan.
Jag har aldrigt haft mått dåligt psykiskt efter olyckan, antagligen för att jag gjorde allt jag kunde för att undvika den. Det är svårt att väja för en mötande bil när dom siktar på dig.
Däremot så drog jag sönder muskelfästen i axlarna och skuldrorna när jag höll mig i ratten.
Det här blev ganska långt men jag hoppas att ni som läst hit fann det intressant.
Har ni bälte i era bilar så använd det!
Det ligger två bilder i Galleriet!
/Blue
Den tionde Maj 2002 så var jag i Skånes Värsjö för att hjälpa en grävmaskin upp på fast mark, inget konstigt jobb alls. Bara släpa ut wiren femtio meter på en åker och vincha in den igen. Jobbet tog kanske 45 minuter med lite dösnack om väder och vind, jag minns att det var en av dom första riktigt varma sommardagarna och min vinterfodrade jacka kändes riktigt fel.
När jag var klar och på väg hem till stationen så stannade jag på Åsljungarasten (klassiskt tradarställe som tyvärr stängt sedan nya E4:an öppnade) och handlade dricka och cigg.
Väl tillbaka på vägen så ringer jag ledarhunden och meddelar att jag är på väg hem, han säger att kaffet väntar på mig när jag kommer.
Efter att jag svängt av E4:an upp på Rv24 så är det en lång men inte så brant uppförsbacke (Kör man Scania 111 så känns den som Jönköpingsbacken med sextio ton bakom ryggen). Backen planar ut i en lång höger kurva som blir en lång raka, som är bred och har perfekt sikt.
Jag har precis skickat i sista spettet och farten närmar sig 80km/h, solen skiner och jag är på väg mot mer kaffe och skitsnack. Som vilken bra dag på jobbet som helst.
Jag möter två bilar som ligger på normalt avstånd från varandra när bil två plötsligt går ut på omkörning, min första tanke är.
-Han kan väl för fan inte köra om nu!
Sen går det fort!
Jag håller så långt till höger jag kan och det känns som om jag trampar bromspedalen genom golvet (det var spår från hela dubbelmontaget på höger sida i diket).
Sen smäller det!
Opeln som jag mötte missade fronten men träffade bärgaren strax framför bakaxeln, sliter av ytterdäcket från fälgen och går in under bärgaren.
Resten har jag inte riktigt hundra koll på för det blev karusell av hytten!
Men jag tror att på grund av att jag förlorade ytterhjulet, bilen lyfte bakaxeln på bärgaren och jag nog hade låst alla hjulen så fick jag sladd till höger.
När jag kasat ett kvarts varv (90 grader mot färdriktningen) så har innerhjulet också krängts av och fälgen hugger i asfalten. Det är nu karusellen börjar, på märkena i vägbanan räknade vi ut att jag gjorde 1/½ varv innan jag landade på sidan i diket.
Under tiden som jag snurrade tänkte jag bara på en sak: Jag ska inte åka ur hytten och hamna under lastbilen!
När bärgaren stannat i diket och jag har sansat mig så ställer jag mig på passagerardörren och kan precis titta ut genom sidofönstret. Jag letar febrilt efter telefonen som låg på passagerasoffan tillsammans med cigg, dricka och allt annat som man aldrig kommer ihåg att plocka ur hytten. Jag hittar telefonen när den ringer, det är min mor som vill något. Jag avbryter henne med att jag inte har tid för det har hänt en olycka och ringer 112.
När dom svarar efter en "evighet" så meddelar jag att det är en frontalkrock mellan bil och lastbil på Rv24 strax utanför Örkelljunga.
Operatören - Var befinner sig bilen?
Jag -Mitt på vägen, skicka ambulans och brandkår!
O -Hur är det med föraren och passagerana i bilen?
J -Vet inte än, det hände precis!
O -Var står lastbilen?
J -Den ligger på sidan i diket!
O -Var är chauffören?
J -Det är jag som ringer! Skicka nu för he***te ambulansen!
O -Dom är på väg!
Under tiden som jag ringer försöker jag desperat öppna dörem och klättre ut för att komma bort till bilen för att se hur det gick för dom men det går inte. Inte förrrän jag har lagt på så upptäcker jag att jag trycker vid gångjärnssidan. När jag kämpar med dörren så stannar det en Skoda pick-up och tittar rakt på mig så jag vinkar åt honom om hjälp, varvid han kör därifrån (antagligen chockad men riktigt iriterande).
Efter att jag har kommit ur den helt demolerade hytten så springer jag mot den andra bilen och möter en dam som kommer från andra hållet. Jag slår ett öga in i bilen och tittar sen på damen som stannat en bit ifrån, hon undrar om hon kan göra något men vill helst inte gå fram till bilen.
- Sätt ut en triangel åt Örkelljunga hållet, säger jag. Samtidigt stannar det en bil till men då är jag redan framme vid bilen och försöker hitta pulsen på föraren som var ensam i den andra bilen.
När killen i bil två frågar hur han mår så är det inte så mycket man kan säga mer än att man inte hittar någon puls.
Både killen och damen undrar hur det är med lastbilchauffören, då går det upp för mig att jag har bärgningskläderna på mig. Dom har inte fattat att jag körde lastbilen. När jag har förklarat mig så tar killen med mig till sin pick-up och sätter mig på baklämmen, jag lånar en cigg och ringer till chefen.
När jag har lagt på så anländer "äntligen" räddningstjänsten och ambulansen. Sjukvårdarna springer fram till bilen stannar i femton sekunder för att inte heller hitta någon puls och fortsätter sen mot lastbilen. Inte förrän jag har sprungit ikapp dom förstår dom att bärgaren är tom.
Under tiden har chefen ringt in en annan tungbärgare och satt sig i bilen för att köra till mig. På väg till mig kommer han på att han inte vet vilken väg jag tog hem så han försöker ring till min nalle men kommer inte fram. Då ringer han till min far och undrar om han vet vilken väg jag skulle köra hem, farsan säger att jag nog blir sen för jag hade fått en olycka på vägen hem! Förvirringen blir total innan dom får klart för sig att det är jag som har varit med om en olycka.
När polisen anländer så snackar dom med mig lite och går sen och tittat på Opeln, jag ser att dom hittat något på golvet som dom "smusslar" med. När dom går tillbaka till polisbilen så ser jag att det är en PET-flaska med klar vätska. Dom luktar på innehållet, nickar igenkännande och lägger flaskan i bagaget.
Sen kommer chefen och två bärgare för att ta hand om röran.
I efterhand så kom det fram att killen i blen jag krockade med hade krökat hårt sedan lunch (olyckan hände vid 18 tiden) och bara skulle åka och hämta mer sprit hos en grannen.
Ännu lite senare så visade det sig att killen hade försökt och ta livet av sig innan.
Jag har aldrigt haft mått dåligt psykiskt efter olyckan, antagligen för att jag gjorde allt jag kunde för att undvika den. Det är svårt att väja för en mötande bil när dom siktar på dig.
Däremot så drog jag sönder muskelfästen i axlarna och skuldrorna när jag höll mig i ratten.
Det här blev ganska långt men jag hoppas att ni som läst hit fann det intressant.
Har ni bälte i era bilar så använd det!
Det ligger två bilder i Galleriet!
/Blue